Gruskörning eller enduro?

[bcskbge]

Under min ca 7-åriga hoj-karriär har jag gått från grus/asfaltkörning med en DR650, via ett par Highland, för att sen kristallisera sig alltmer för renodlad endurokörning (nu med en EXC400). I garaget står även en XT660R, men den används alltmer sparsamt.

Hur är utvecklingen för er andra? Samma, eller tvärtom?

Det som drar mig till enduro istället för gruskörning är följade:

1. Du kan ALLTID köra så fort du kan. Till exempel - det är inte eventuella mötande bilar som begränsar din framfart (vilket man/jag ofta kan känna med gruskörning). Även en älg på språret 15 meter framför dig är inget egentligt problem, du hinner bromsa ner farten väldigt fort.

2. Konsekvenserna om du kraschar. På mitt vanliga endurospår där jag kör är snittfarten kanske 30 km/h, och som mest upp i ca 45 km/h, och då känns det gå väldigt fort! På "inspirerande" gruskörning går det oftast betydligt fortare, och en avåkning i (tex) 80 km/h kan bli förödande. Visst kan man skada sig i endurospåret också, men oftast så gör det "bara ont", inget värre.

3. Träningsfaktorn. Ett enduropass på en timme är minsann ett rejält träningspass. Efter några timmars gruskörning så blir man egentligen inte slut, såvida man inte satt sig i nåt lerhål eller dyligt.

bge

[Westman]

Utvecklingen är väl ungefär samma för mig. Körde sporthoj i en massa år tills polarna började sälja hojarna för att det blev för dyrt med försäkring/skulle bara gå fortare och fortare på samma sträckor/MC Donalds på Sveavägen va inte är så kul längre/vissa skaffade barn/slutade slutade åka helt enkelt mm. mm.

Gick sen över till lite motard i några veckor innan grushjulen åkte på och en helt ny värld öppnade sig. Hängde med på ett gäng söndagskörningar med SOE och träffade massa trevligt folk. Motardhjulen blev bara liggandes på hyllan så dessa såldes.

Men roligast på söndagskörningarna var ändå när man svängde av grusvägen och tog den där lilla skogsstigen/traktorspåret eller surhålen. Provade lite enduro med Xr:n med det var tungt när det var bökigt, så en ren endurohoj var tvunget att införskaffas.

Efter något år med den som ville jag ha nyare med startmotor och gärna 4-takt. En nästan ny 250 införskaffades och enduron tog fart.

När det närmar sig helg och det finns både grus och endurokörningar utannonserade på väljer jag till 98% av gångerna enduro. Hondan fick stå där i garaget och samla damm och invänta en 100%:are, för dom får man inte missa. Men man kan inte ha en XR ståendes bara för köra med den ett par gånger om året, så XR:n såldes. Men det ångrar man såklart nu när man sitter här och läser om roliga söndagskörningar. Saknar min gamla gris, den va rolig. Men den lever kvar inom SOE i alla fall.

Funderar eventuellt på att byta upp mig till 450 så att man kan vara med på 100% och någon söndagskörning, för det är massor av trevligt folk som jag inte träffar längre pga. jag inte kör grus. Fast risken finns alltid att det verken blir hackat eller malet...men min röst gick ändå till, tja det är väl kul både och.

[Ivil]

Jag gick ifrån Motard (KTM 660) till en offroad (XRR) som nu ska säljas till förmån för en lite smidigare hoj.
Annars ere samma för mig som för "bcskbge",lerspåren,traktorstigarna blev bara mer o mer intressanta och grusvägarna blev bara transportsträckor. Men visst kan en grusväg vara riktigt skoj den med,det ska man inte sticka under stolen med.

[Carlos]

Skog, tveklöst!
Jag började min karriär med mopedtrial och får fortfarande större kickar av smala skogsstigar uppför och nedför än av grusväg (som dock är mångfaldigt bättre än asfalt!).

Jag håller med bcskbge på alla hans 3 punkter.

[xrv]

Jag var med i starten på Karlstad offroad. Där gick det efter ett par tre år mot enduro. Var även med relativt tidigt i OnGrus historia. Där har det också gått mot mindre och mindre stigar med åren.

Jag har i och med SE'n hittat rätt. Det går att ta sig fram över allt. Grusåkning på bara stora grusvägar är tråkigt om man skall hålla sig till någorlunda rimliga farter. (Ibland rycker man ju säkringen och tokåker. Kul, men så in i helvete dumt med tanke på ökad risk för allvarliga konsekvenser). Min favoritkörning är den blandade körningen med allt från smått till stort. Några mil på en stor grusväg är helt OK om det inbakat i mindre vägar. Då kan man ligga och cruisa i lagom fart och bara njuta av livet tills det blir mindre och mer krävande vägar.

[snoogans]

Mitt äventyr började redan i ungdomen då jag körde lite med min morbrors gammel 125a som stod på morföräldrarnas gård. Sen när jag började jobba och fick en inkomst så köpte jag mig en Suka 250 enduro, som jag körde på lite enklare banor på släktens marker. Sen så byttes 250n ut mot en KTM450EXC som jag började träna seriöst på och tävla så smått. Denna har sen fått giva plats till en GasGas 300a som jag nu tävlar frekvent på den som hyffsad motionär/halvkass breddåkare.

Det här med grusåka har aldrig varit min melodi då jag tycker det är för farligt då det kan gå rejält fort och att risken för möte alltid ligger i bakhuvudet och maler. Har sen jag tog MC-kort maj-06 enbart kört korta transporter i smygfart på grusvägar då jag inte riktigt förstått utmaningen med det utan ser det mest som ett nöfvändigt ont mellan endurospåren.

Min röst hamnar alltså förvånade nog på Enduro

[wiren]

Jag gick från BMW 650 GS till en KTM 400 EXC via en 640 adv och en 625:a ( på tre år ), just för att jag vill in mer och bröta i skogen. Är gammal moutainbike:are, och det är nästan så att ju långsammare desto bättre, ju mer trixit desto roligare.

Jag kände att det gick lätt för fort på grus med 640:in och 625:an, och jag har aldrig gillat höga farter så där jättemycket. Jag har också behövt en hoj jag kunna pendla till jobbet på ( 8 mil om dagen ) så nån "ren" enduro har det inte blitt förrens nyligen då jag bytt jobb :)

Nu är det bara SKOGEN som gäller för mej, fast jag känner ett visst sting av avundsjuka när man läser om grusturer med Kartkjell, 100%:are eller mastodontturer på advrider.com.

//W

[Niclas]

Jag känner igen precis det ni andra talar om. Är egentligen inte så förtjust i höga farter utan föredrar mer knixiga partier där man får jobba med hojen och kroppen. Men en klar fördel med en grusvägshoj som min (KTM 625) är att den tar mig precis var som helst och man kan upptäcka nya vägar/stigar hela tiden tack vare att den är landsvägsreggad och tål längre sträckors "marchande" till nya körställen.

Jag har funderat på en renodlad endurohoj, men vill inte begränsa mina möjligheter till varierande körning. Mig veterligen har vi en eller två endurobanor i Norrköping. Antar att man tröttnar på dessa ganska snabbt. Vad har enduroförarna här att säga om detta?

[lizzard]

Jaha, då är det väl min tur till rakning då. Det börgade med en cresent compackt vid 7 års ålder, den var slut efter ett år. En yamma 80cc blev det nya mobbing offret, den sänktes otaliga gånger i ank-dammen under tiden som novemberkåsan spelades upp i det lilla huvudet. Där efter följde runt 10 mopeder, och cirka 5st 125cc där ibland en rd med trimm. Den byggdes om till forestfighter och gick en del grus och skog. Alla mopeder och 125or plågades i enduro körningar som mest kunde liknas vid kåsa stil. Efter att b-kort blev verklighet, av-verkades en radda bilar. Några volvo och en golf gti, ford eskort, bmw, audi quatro, celica gti, mm dessa kördes till 70% i för hög fart på krokiga grusvägar och is-banor (underteknad var/är rally fanatiker och känner en nästan pervers böjelse till grus)
Sedan blev det en xt600 som användes till grus och lite crossbana. Den fungerade inte vidare bra på något av nyss nämda ommråde, så den byttes bort efter ett överslag i 70-80 kmh. Det var även då jag och bengiz börgade åka med varandra.
En xr 600 köptes och fick agera enduro/grus maskin, då blev det plötsligt roligt att åka skog igen. Så xr:en blev snabbt tråkig, en xr 650 köptes och körningarna kunde fortlöpa. Under tiden jag hadde xr600:an så börgade jag och robbin björklund åka till sammans, så det blev ofta blandade körningar. Med diverse grusvägar och stigar blandat under turerna, ibland runt 30 mil på en dag, det blev även en del tävlande i enduro och extremt lugn motions cross. Xr:en byttes till en wr400 för mer enduro tävlande, men byttes snabbt bort mot en ktm exc250 2t. Den kördes i cirka 3 år och byttes sedan mot en xtz 750, när grus abstinensen blev för stor. Nu sitter jag och sucktar efter en ktm se, eller den nya bajjan. Troligtvis kommer det att bli en 625 sxc eller en adventure640, om inte pengarna räker till en adventure 950 kanske (går det att sälja själen tro).

Oj mycket text blev det, men men. Det får ni leva med

[IceR]

Var är rutan för is och snö?

[Smedis]

Saknar min gamla gris, den va rolig. Men den lever kvar inom SOE i alla fall.

Tack för den...

Har gått ungefär samma väg..
Sporthojar som fick gå när det började kännas som dödsgränsen närmade sig...
Blev mer renodlad grusfokus istället med en Africa Twin och sedan Westmans gamla XR för mer aktiv grusbusa.
Cross och enduro ha funnits som ett sidointresse och sköts med min nuvarande KXF250.
En elstart skulle i vissa lägen uppskattas men att glida runt på en hoj under 100kg i skogen uppskattas desto mer...

[enduroemil]

Jag föredrar blandad grusåkning alla gånger!

Stora grusvägar, små grusvägar, stigar, lite enduro, mera små grusvägar.

Jag hade tidigare en DR 440 som jag åkte både grus och enduro med, men grus faller mig närmare hjärtat för endurokörning kommer man inte lika långt med. SÅ nu har jag en Dominator... Jag gillar att bränna 25 mil på en dag och lämna Stockholms län och des skogar. Det ger lite omväxling att äta mackor någon stans i skogen borta i Mariefred i stället för att sitta i depån på Eneby (Nynäshamns motorbana) och snacka skit och klämma samma spår hela tiden.

Sen gillar jag att åka mer en mecka så då är gruskörning mera intressant då det inte är lika mycket pill med hojen. Jag byter olja var tvåhundrade mil och det är väll dags att se över ventilerna efter säsongens 500 mil men mera livsnödvändigt är det inte.

Men vist vore det trevligt med en riktig endurohoj men dom pengarna finns inte. Det ska bli en rallybil i stället. Nissan micra!

[SGM]

...enduro alla gånger, det bara måste vara mer av en utmaning, och träning på riktigt samtidigt som det är sjukt kul att känna att man utvecklas som förare, och det är ändå relativt säkert - jämfört med att försöka lära sig åka på brehas i alldeles för höga hastigheter på grusvägar.

Alla kan inte gilla samma saker, men själv så kan jag inte se mig gnugga 20 mil grus utan att få precis totalt tuppjuck.

Näpp, en tokintensiv halvtimme på Gröndal, verkligen jävlas och brotta fram hojen på ren vilja över surhål, stenrösen och snorhalkig regnmättad skogsmark - lite kaffe, vatten och få tillbaka normal puls, och på't igen bara, skitkul!

/J - har precis tvättat av 20 kg finfin lera från de ädla markerna i Eskilstuna.